"Händer det inte att ni blandar ihop fantasi och verklighet?" "Är det inte risk för att man fastnar i rollen?" "Det kan väl inte vara bra att hålla på med sånt där?!" Känns det igen? Du har förklarat rollspel för tant Asta/din lärare/den där blonda du just träffat, och resultatet är ännu en person som tror att man blir konstig i huvudet av att fantisera. Varför är uppfattningen om att lek och fantasier efter det att man fyllt 11 år är konstigt? Jag har inga säkra svar på det, men väl några funderingar och teorier.
När man blivit "vuxen" (en alltmer luddig definition nu för tiden) ska man inte ägna sig åt lek och fantasier. Det finns tre undantag: om man leker med sina barn, om man får betalt för det, eller om man är full. I alla andra fall ses det som något suspekt. "Vuxna människan, jönsa runt i riddarkläder!" "Har ni inte vuxit ifrån det där rollspelandet än?" Som vuxen ska man ägna sig åt väsentligheter (jobb, familj, hus och bil, bingolotto på lördag, fotboll på söndag). Saken är den att allt färre kan eller vill passa in i den mallen. Vi har alltmer blivit homo ludens, den lekande människan. Rollspelandet är ett sätt att kunna leka tillsammans, och inte bara sitta och glo på en videorulle, passivt konsumerande andras fantasier.
Varför skulle det vara "farligt" att rollspela, och varför tror många att man som rollspelare har svårt att skilja på fantasi och verklighet? Det kan vara föreställningen att omfattande fantiserande hör ihop med sinnessjukdom och bristande verklighetsuppfattning. Det må så vara när det gäller personer med psykiska störningar, men i fallet med oss rollspelare har vi att göra med normala, friska personer med ett socialt behov av att få leka. För "medelsvensson", som inte ägnar sig åt alltför mycket abstrakt tänkande eller dagdrömmande, kan vårt vilda fantiserande verka "knäppt". "Vad ska det vara bra för?" "Så konstigt du tänker!" Om fantasierna dessutom innehåller action, våld, vapen och skräckmoment, går varningsklockorna igång. Fantasier är konstiga; våldsfantasier är farliga. Vanföreställningen att om man tittar på "Alla helgons blodiga helvetesmotorsågsmassaker VII", så blir man ofelbart styckmördare (eller åtminstone snattare) är utbredd. Detta är en yttring av misstron mot de som gillar "skräpkultur", till vilken vissa rollspelskritiker räknar rollspelandet. Att det i vårt kliniskt säkra svenska samhälle skulle finnas ett sunt behov av att få uppleva äventyr viftas undan. Ändå är det ett faktum att vissa måste hitta på "farligheter" för att må bra (köra fort, hoppa bungyjump, spela paintball). För oss rollspelare utspelar sig det hela runt ett soffbord, om man nu inte är lajvare och gör det på "riktigt". Det är min övertygelse att de som idag spelar rollspel skulle må dåligt om inte möjligheten att få "flippa ur" på ett säkert sätt fanns.
Jag minns ett program jag hörde på radion en gång. Temat var "fantasier" och en anonym kvinna i 50-årsåldern ringde in, för att för första gången berätta om sitt fantiserande. På kvällarna, innan hon somnade, begav hon sig i tanken in i sin fantasivärld, där hon var en agent för en utomjordisk ras. Hennes uppdrag var att som ambassadör bland människorna säkra den intergalaktiska freden och undvika de som ville förstöra den. Denna fantasi, en mångårig solo-rollspelskampanj i allt väsentligt, var hennes hemlighet som inte ens hennes man kände till. Jag blev glad av att höra henne. Här fanns en normal kvinna som inte släppt förmågan att fantisera. Vem vet vilka fantastiska världar det finns där ute, i bankkassörskans, busschaufförens och elektrikerns huvuden? Vad är "normalt" egentligen? Är det friskt att inte fantisera? Nej, och därför är fantiserandet inget att skämmas för. Rollspel är ett sätt man kan fantisera på, och det kan man inte ta ifrån oss.
(Författaren får ibland för sig att han är en legitimerad optiker i 2000-talets Sverige.)
[ Tillbaka ]