Är man rollspelare för att man är en nörd, eller en nörd för att man är rollspelare? Är man en nörd överhuvudtaget? Den allmänna definitionen på en spelnörd är en finnig, närsynt plugghäst med avsevärda svårigheter att kommunicera med icke-nördar, en försvarlig samling rollspelsregler/Warhammerfigurer/Magic-kort, samt en outsinlig förmåga att memorera Star Trek-citat. Men stämmer den? Under alla de år jag spelat, har jag stött på en hel del som passat in i ovanstående beskrivning. Det är personer som tror att det mest intressanta som man kan berätta för någon är hur många orcher de mulade, och på vilket sätt, senaste gången de spelade DoD. Men innebär det att rollspelshobbyn har en särskilt hög nördfaktor? Nej, vill jag hävda. Man kan hitta nördar inom alla hobbies. Det är de där fackidioterna som fyller sitt liv med innebandy, bilmekande, modelljärnvägar, fotboll eller annan godtycklig hobby. Vad som utmärker de som ser rollspelare som nördar är en anti-intellektualism, som går ut på att det är töntigt att läsa böcker, intressera sig för kultur och historia, gilla fantasy och science-fiction, samt att spela rollspel. Genom att avvika från den bingolotto-spelande, hitliste-lyssnande och kvällstidningsläsande normen, stämplas de som har mer intellektuella intressen som nördar.
Jag skulle vilja peka på den majoritet bland rollspelarna som inte är nördar. Det finns gott om alldeles normala ungdomar (och vuxna) som spelar rollspel, som ser helt vanliga ut, med andra hobbies, flickvänner, och så vidare. De känner sig inte nördiga, och trivs inte heller med epitetet som tycks gälla utövarna kollektivt. Detta hindrar dem inte från att finna vissa andra rollspelare är nördar, men det sker i varje fall med en kvalificerad blick för nyanser.
Hur märker man då om man är en nörd? Ta till att börja med en titt på dig själv i spegeln. Om du har glasögon, är bågarna mindre än tre år gamla? Har du något som liknar en genomtänkt frisyr? Klär du dig i något annat än gamla konventströjor och blåjeans? Har du rak hållning? Brukar du, när helgen är över, prata om något annat än din fantastiska Magic-lek/nya X-wing/superbraiga barbar/senaste cyberkroppsdel? Finns det Star Wars-citat du inte kommer ihåg? Kan du prata med flickor? Om du svarat "ja" på mer än hälften av frågorna, är du knappast i riskzonen. Om du inte gjort det, så får du väl börja jobba på din image.
Nördighet är något de flesta växer ifrån, men tyvärr tycks det ofta vara på bekostnad av just de hobbies som gett nörden något att pyssla med under sin uppväxt. Det är ett misstag att se nördighet som en effekt av spelintresset; snarare är förhållandet det omvända. Den unge nörden söker efter något att fylla sin fritid med under åren mellan lågstadiet och den dagen han flyttar hemifrån. För personer med sådana sociala handikapp som bristande intresse för sport, blyghet inför flickor eller ovilja att supa sig redlös på HB varje helg, är spelhobbyn perfekt. Här finns faktaspäckade böcker, spännande miljöer, gränslösa äventyr... och man behöver inte ens gå ut! Sedan finns det ju de som inte har tonårens alla hämningar, men som ändå trivs med spelhobbyn, men de faller utanför den här betraktelsen. Jag har genomgående refererat till nörden som "han", men det finns även kvinnliga nördar (nördor? nördetter?). De är inte lika framträdande, men är även de något udda fåglar bland sina klasskamrater. Spelhobbyn ger nördarna och nördetterna enastående tillfällen till platoniska förhållanden.
Det är inte fult att någon gång i sitt liv ses som nörd. Oftast är det en oförstående omvärlds uppfattning om den som inte riktigt passar in. Vanligen växer nörden upp, skaffar sig en identitet och tar plats i svenssonsamhället. Vissa ser dock till att kunna leva ut sin nördighet i lönndom... För varför ska man behöva ge upp det man gillar? Hellre nörd än död!
(Författaren vill minnas att han någon gång i sin ungdom kan ha tagits för att vara en nörd.)
[ Tillbaka ]