Jag har åkt på rollspelskonvent sedan 1984 och säkert deltagit på över 40 stycken med namn som GothCon, LinCon, UppCon, WettCon och Borås spelkonvent (BorCon). Standarden har varit skiftande, men jag tycker mig ha noterat en utveckling över åren: de rollspelsscenarier jag spelat har genomgått en förändring. För länge sedan (i rollspelskretsar synonymt med 80-talet) var konventsäventyren vanligen högst tävlingsinriktade företeelser, där alla avgörande insatser och problemlösningar poängsattes. Gott rollspel brukade i bästa fall premieras med en del av dessa poäng. Ett extremfall var nog AD&D-äventyret på LinCon -89 (?), där kvalet byggde på rent rollspelande (fem timmar utan någon större dramatik) och finalen på ren regelkunskap (för att lyckas krävdes det bland annat att magikerna hade valt rätt formler och att de använde dem i rätt ordning). Kort sagt så var det i huvudsak problemlösning som gällde under 80-talet. Äventyren förutsatte följaktligen att både spelledare och spelare kunde det aktuella spelets regler, och det hörde till undantagen att spelledaren saknade tillgång till regelböckerna.
Men så hände någonting. Under 90-talet började man allt oftare stöta på konventsscenarier som var systemlösa, där rollspelsförmågan utgjorde upp till 90% av bedömningsgrunden och där regelkunskapen därmed blev betydelselös. Samtidigt blev det allt mindre vanligt att spelledarna kunde vare sig regler eller själva spelvärldens förutsättningar. Ett extremfall jag tvingades genomlida (jag har som tur är förträngt när och var) var ett Call of Cthulhu-scenario, som varken använde regler eller ens cthulhumyten! Resultatet har blivit att allt för många rollspelsturneringar blivit en jämntjock soppa, med allmänna teman som "fantasy", "SF" och "skräck", allt under benämningen "friform". Tärningsrullande ses som bakåtsträvande och stämningsdödande, och ansvaret att bedöma spelarnas handlingar har fallit på spelledaren, med i många fall halvdana resultat. Detta gör i och för sig inte så mycket, då äventyren ofta är upplagda enligt spårvagnsprincipen - spelarna har liten möjlighet att ändra utgången, såtillvida de inte klantar sig rejält. I fallet med vissa CoC-scenarion består handlingen i fyra timmars rollspelande utan större möjligheter att påverka handlingen, för att sedan bli tokiga eller dö de sista minuterna. Möjligen kan man skylla en del av den allmänna förflackningen på storytellingkonceptet, där rollspelandet tar överhanden och förmågan att påverka handlingen hamnar i bakgrunden. Frågan om det över huvud taget är möjligt att tävla i rollspel blir därmed aktualiserad, då den mer svårmätta rollspelsförmågan bedöms som viktigare än att lösa scenariot. Med forna tiders problemlösning kunde man i varje fall peka på att "här och här gjorde ni fel", istället för att få stämpeln "dåliga rollspelare".
Den allmänna försämringen av spelledarnas kunskaper kan sammankopplas med strävan hos vissa arrangörer att ta med så många lag i turneringen som möjligt. Följden är ovannämnda systemlöshet, som tillåter vilken pellejöns som helst att spelleda äventyret. I Call of Cthulhu-fallet kan det bli någon utan minsta hum om Lovecrafts mytologi eller den värld äventyret tilldrar sig i. En annan följd har blivit att man ibland garanterar laget plats om man tar med egen spelledare. Denna förväntas givetvis betala fullt inträde till konventet, trots att han/hon avlastar den arrangerande föreningen. Å andra sidan finns det ingen som helst möjlighet för arrangören att kontrollera spelledarens kompetens. Likväl förväntas lagen hosta upp 75-150:- i anmälningsavgift till varje arrangemang. Att det är möjligt att erbjuda ett kompetent arrangemang kan åskådliggöras med följande exempel: på WettCon III (1987) hade vi 13 spelledare till AD&D-turneringen. De hade alla egna uppsättningar regelböcker, hade alla spelat scenariot, haft det tillgängligt i ett par veckor och var därmed väl preppade för att ta sig an de deltagande lagen. Kapaciteten var tack vare två kvaltillfällen totalt 26 lag, vilket kan räknas till de största AD&D-arrangemangen någonsin i Sverige - detta på ett konvent med 250 deltagare!
Jag hävdar inte att det var markant bättre förr. Scenarioskrivare har alltid strulat, och det har till och med förekommit att ett scenario skrivits färdigt under turneringens gång! Frågan är om inte det ska ske en frivillig kvalitetssäkring av spelkonventens rollspelsarrangemang. Därför vill jag presentera en önskelista över vad man som deltagare ska kunna förvänta sig då man anmäler sig.
Märkvärdigare än så behöver det inte vara. Varje konventsarrangör värd sitt salt vill erbjuda det bästa till sina deltagare. Låt oss nu bara se till att det blir så.
[ Tillbaks ]